Om sanningen ska fram!
Så.
Strax efter sommaren 2011 hamnade jag i grov deppresion, jag var sjuk och jag hade ökat 30 kg sen ny år. Jag fick diagnosen brist på hormoner, hade helt enkelt problem med sköldkörteln. Detta är en sak jag inte alls vill prata om egentligen men som min psykolog sa desto mer jag öppnar mig desto mer kommer jag börja acceptera detta att jag vart sjuk och gick upp 30 kg. Där har ni ytterligare ett svar, varför jag vart så fet och varför jag hela tiden kämpar med min vikt. Allt med sköldkörteln löste sig men inga kilon försvann pga det. Än så länge har jag gått ner 16 kg och ja jag känner det men det är sjukt mycket kvar enligt mig. Många säger till mig att man ser extrem skillnad på mig, men jag mår dåligt ändå, antagligen eftersom jag inte är nöjd med min kropp. Jag förlorade många vänner pga av min depression och jag vart elak. For real, man kunde inte kalla mig något annat en elak. Jag tog allt negativt, jag hoppade på mina vänner och Jimmie från ingenstans, hade inga anledningar alls att bete mig så som jag gjorde mot de. Men detta var nog min ilska mot mig själv som kom ut. Jag förlorade en vän, S. (denna bokstav är den ända som kommer nämnas) Inte lång tid efter vart jag mer och mer elak mot Jimmie och jag försökte trycka ner honom så mycket som det bara gick. Jag skulle alla visa att jag var starke och ingen kunde skada mig. Tills jag skadade mig själv.
Den 11 maj 2012 slänge jag ur mig, "jag vill vara singel, jag behöver inte dig, jag vill inte ha dig, jag kan få bättre än dig "mm. (dessa hårda ord bara för att jag ville såra honom mer än vad jag var sårad, och innerst inne var jag en stor röra och hela jag var i 100000 delar) Och han orkade inte med mitt beteende längre så han sa att eftersom det är detta jag vill så får det bli så. Sekunden efter fick jag panik och insåg vad jag sagt men då fanns det ingen återvändo. Jimmie och jag umgicks ändå fast vi inte var tillsammans och vi hördes ganska ofta men detta var bara för att han ville stötta mig då han såg att mitt liv spårat ut. I was such a mess. Men både han och S fick mig att inse att jag inte kunde fortsätta vara den jag varit. S gav mig ett villkor att jag måste ändra mig för att på något sätt få tillbaka henne som vän, jag var tvungen att prata ut om mina känslor, jag var tvungen att försöka bli den Anja alla tyckte om. För just nu vart jag den person ingen ville veta av. Och självklart tog jag tag i mig själv, jag hade förlorat en av mina bästa vänner, jag hade isolerat mig från mina föräldrar och jag hade förlorat min största kärlek!
Jag började gå hos en psykolog i ca 3 veckor, det hjälpte mig lite men jag kände att det inte var det jag var ute efter. Det jag ville känna var kärlek från min pappa och mamma. Jag ville känna att jag är allt för de och den senaste tiden har jag byggt upp en mur för deras känslor. Jag lät de släppa in allt i små mänger, som sedan vart utökade. Jag fann min trygghet. Min mamma och min pappa. Efter det kände jag att jag kunde ta tag i mig själv vilket jag gjorde.
Sen har vi ju vän nr 2, som varit min bästa vän sen låååååång tid tillbaka. Men hon har försvunnit. Hon har hittat sin kärlek nu och då behöver hon inte sina vänner. Nu kommer tyvärr min elaka sida fram men ibland hoppas jag att de tar slut mellan de två så att hon inser att hon förlorat mig. Hon stöttade mig som fan när detta med Jimmie hänt men hon började dra sig mer och mer undan, jag började känna mig som en börda när jag ringde henne och grät och ville prata ut, det kändes om om hon tänkte " ja jag vet att du är ledsen men jag orkar inte lyssna längre" . Vi träffades på en väns födelsedag ett tag sedan, allt var som vanligt men då insåg jag hon hör inte av sig till mig, det är bara jag. Så sen dess har jag väl kommenterat på någon bild här och där men inget mer än så. Jag väntar tills hon ringer och säger att hon vill ses eller at hon behöver mig, hoppas det bara inte är för sent för just nu har det gått 2,5 månad utan att hon hört av sig,. Förut pratade vi 2-3 gånger om dagen. Ytterligsre en vän som inte behöver mig. Jag hoppas att du öppnar upp ögonen när du läst detta.
Well well, nu har jag väl skrivit ut ganska mycket känslor men det finns egentligen extremt mycket mer att skriva ut. Nu har ni i alla fall fått er en inblick i mitt liv.
/Anja Dymkowska
Tack för bra läsning och ett fint inlägg! <3
hej ! vill bara börja med att säga att din blogg är fantastisk. både smart och intressant!
jag beklagar allt som har hänt och tycker det är synd hur folk blir behandlande ibland . jag känner ju inte dig, men fan vad det där berörde mig av någon anledning. jag vill verkligen tacka dig för att du skrev det där, fler borde skriva om viktiga saker och inte bara om utseende och pengar utan om saker som man kan identifiera sig med och få tips om. tack!!!
Bra inlägg :) Men en sak undrar jag, du har gått ner 16 kg men har 14 kg kvar. Då kommer det ju inte vara något kvar av dig kvinna! Haha. Tycker du ser smal ut nu redan men go girl :)
Känner igen mig i det du skriver så mkt.
Har vart med om samma sak nästan.
Har du några vänner kvar nu då?
Stor kram t dig!