Otroheter
Varför är man egentligen otrogen? Är det spänningen man är ute efter? Att man liksom gör något som är förbjudet. Eller är det för att man inte attraheras av sin partner? Eller är det för att man kanske inte kan hålla sig till en person? Man kan söker bekräftelse eller kanske bara känner att man är rädd att avsluta ett gammalt förhållande? Förhållandet kanske har blivit sämre men man vågar inte avsluta det. En del är ju rädda för att leva ensamma och väljer att avsluta ett förhållande först när man träffat en ny partner.
Igår var det en tjej jag träffade som har varit tillsammans med sin kille i ca 3 år, deras förhållande är hur fint som helst på bloggar, facebook och inför människor när de är med varandra, men under ytan har de nog inte bra alls då både hon och han verkar söka massa uppmärksamhet av andra. Denna tjej kom fram till mig igår och drog en fet lögn, "kan jag få låna 500 kr av dig till en taxi hem, kommer inte komma hem annars". Självklart ställer man upp, fast detta är en bekant bara. Gav tjejen 500 kr och hoppades på att hon skulle komma hem säkert. Efter 10 minuter kom hon tillbaka och gav mig pengarna, "jag behöver inte de längre". Forstod då på en gång att det inte var taxi hon behövde pengarna till. Anledningen till att hon ville låna pengar var att ta in på hotell med en annan snubbe. Vad fick henne att ändra sig? Hon var nykter, såg henne dricka kanske 2 öl under hela kvällen. Att hon ens tänkte tanken nyktert.. Tror det skrämde henne, hon verkade redan ha ångest över tanken att ta in på hotell.
Då undrar jag av er läsare, har ni någonsin varit otrogna? (kommentera anonymt om ni vill) var ni nyktra/fulla, hade ni ångest? Har du kanske upplevt något sådant som denna tjej gjorde igår, du tänkte vara otrogen men fick ångest av bara tanken? Har din partner varit otrogen mot dig? Hur kände du dig då? Kunde du förlåta/vart du förlåten?
Jag personligen har varit otrogen 3 gånger i mitt liv, en gång mot Jimmie, yes ångest hade man, och en gång mot ett ex och ett på g om man kan säga så. Varje gång fick jag ångest. Vill bara påpeka att jag inte låg med någon annan, utan kysste personerna. Redan vid stunden när jag gjorde det mådde jag dåligt, första gången jag gjorde det fick jag en riktigt panikångest attack. Hur kunde jag göra så mot en person som älskar mig över allt annat. Jag hade inte så mycket känslor kvar för killen jag var tillsammans med då, men varför gjorde jag bara inte slut då och sedan kysste jag den andra grabben. Var jag just ute efter spänningen? De otroheter som har existerat i mitt och Jimmies förhållande har bara gjort oss starkare, visst det sårade mig och honom massa men idag har vi gått igenom allt och vi vet att vi bara har ögon för varandra.
PS. Är stolt över dig att du ändrade dig fort och gav tillbaka pengarna, är även tacksam för din ärligthet varför du egentligen ville ha de. Jag kan dölja det du gör och gjort, men att hjälpa dig vara otrogen kommer jag aldrig göra!
/Anja Dymkowska
Har aldrig hänt mig, tack gode gut.
Men kan inte du göra lite mer videobloggar? :D
02:53:55
Nej, jag har aldrig varit otrogen. Jag har bara blivit utsatt för otrohet själv.. Och det gör så jävla ont, så jag tror inte jag skulle kunna vara det mot någon!
19:55:34
snacka om att kissie snodde ditt inlägg!!!!!! kolla hät http://www.kissies.se/amne-otrohet
16:38:52
jag har vart otrogen en gång. (bara kysstes, men det är tillräckligt) men i de stadiet såg jag förhållandet som redan slut när jag insåg att jag inte ångrade vad jag gjort. men jag kände mig äcklig ändå, och ärlig så förnekar jag det än idag. skulle aldrig få för mig att erkänna att jag kysst en annan kille när jag hade pojkvän.. visserligen tog vårt förhållande slut strax där efter. eftersom kyssen inte betydde något för mig eller mitt förhållande fanns det ingen anledning för mig att berätta de. (det man inte vet lider man inte av) detta var ändå min såkallat första största kärlek, men eftersom denna killen varit ett svin på andra olika sätt de senaste månaderna så kändes det lite som en payback.
but karma's a bitch
mitt nästa "förhållande" var helt underbart den första tiden.
vi hade inget som hette "pojkvän & flickvän" utan vi var vi, vi kysstes när vi kände för det, höll handen när vi ville, kalla varandra fina saker när vi ville. men vi kallade oss tillsammans. det var vi liksom. och i det ögonblicket trodde jag aldrig att det skulle förändras.
men jag tror det tog ungefär 2½ månad.
sen började jag ana en och annan lögn, men alla mina vännner och min familj var förtrollade av killens charm och de intalade mig att jag inte skulle lyssna på ryktena och att han var för bra kille för att vara sån.
jag plågade mig själv, med alla ryktena som kom. jag svalt mig själv och gick ner från normalvikt, 10 kilo. ibland så trodde jag saker, som ingen människa någonsin nämnt, men det var en magkänsla.
när man ibland cyklade förbi vissa tjejers hus kändes det så konstigt i hela kroppen. precis som jag visste, men jag tillät mig inte att veta.
och mycket väl, långt om länge kom det fram att han varit otrogen, och inte bara med en tjej. utan flera, speciellt under två veckor då jag var utomlands, då han dessutom varit helt öppen med att köra runt med dom i sin bil framför mina vänner.
han själv har än idag inte till 100 % erkänt det. men två av tjejerna har (som dessutom var mina vänner trodde jag) och hans lillebror som försade sig på sin fylla. Killen själv försade sig också i ett sms.
något jag lärt mig är att lita på sin magkänsla, för jag hade helt rätt. för varje gång jag cyklade förbi dessa tjejernas hus eller gick, så fick jag en sådan konstig känsla. och att det i slutändan visar sig att där är rätt är ganska läskigt faktiskt.
killen jag var tillsammans med kommer jag aldrig titta åt igen, egentligen inte för att han var otrogen, utan för alla gånger han ljög mig upp i ansiktet. och att han sedan vände alla mina dåvarande vänner mot mig.
men samtidigt visade det mig att det inte var några äkta vänner och jag får väl vara glad över att dom själva hittade ut ur mitt liv.
det tog lång tid för mig att komma över det hela. att någonsin lita på någon igen. jag litade tillslut inte längre på min egen mamma, jag gjorde mig oväns med alla mina vänner för jag såg alla som falska. idag sitter jag här med min underbara pojkvän som jag idag har 10 månader med. och mina fåtal vänner som stannat kvar trots all skit dom fått under tiden jag plågade mig själv och på vägen upp från min depression som den killen startade. jag kommer aldrig få lära mig en bättre läxa i livet än denna. som visat mig vad folk kan gå för, även vilken charm dom visar utåt. därför har jag lärt mig att man aldrig kan vara för säker.
utan jag är alltid på min vakt, och skulle jag fått en magkänsla så skulle jag varit mer vaksam.
det har dessutom lärt mig att prata mer med mina nära, om saker jag känner, om känslor, när jag är ledsen eller glad. att prata med någon, när jag egentligen inte vet om vad. men att våga öppna sig.
jag anser att i allt ont finns något gott, även om vägen ibland känns j*vligt lång.