Ännu ett inlägg om mina instängda känslor - självförtroende, självbild och självkänsla
Idag tänkte jag "disskutera" med mig själv, den saken som gör att jag iprincip gråter varje dag i veckan, den saken som förstör mitt humör bara jag vaknat. Min kropp, min självkänsla, mitt självförtroende, min självbild. Jag ville radera min kropp som jag skrev i förra meningen men där har vi/ ni ett tydligt exempel på att jag klandrar mig själv pga självförtroendet jag har och även självkänslan samt självbilden.
Många tror ju att självförtroende, självbild och självkänsla är samma sak, men nope it´s not. Tänkte ta och förklara det lite snabbt här för er så ni även försår mitt inlägg innan jag börjar babla på om mina emotions and stuff. Så. Självförtreoende innebär hurvida du tror på dig själv inför en prestation, kan man säga. Lätt och kortfattat, haha. Självbild är självfallet din egna bild av dig själv som person och självkänsla är inte så mycket svårare än så heller, känslan och dina tankar till dig själv, en upplevelse till vad du känner att just du är värd. Hoppas ni förstod min förklaring, försökte hålla det så simpelt som möjligt. Back to the real shit! (yes jag sitter och försöker undvika skrivandet om mina känslor just för att jag inte gillar att tänka efter hur jag mår, men som jag alltid säger så är det ett perfekt sätt att börja handskas med sina problem.)
"Hur fan kan du ha det när du har massa ego bilder på bloggen, instagram och facebook?"
Alla mina mornar är ett rent helvette. Kläder och min kropp är inte bästa vänner, och att se sig själv i speglar är ännu värre. När jag mådde som värst med min kropp (notera att jag som smalast då) grät jag som fan varje gång jag skulle klä på mig. Jag upplevde panik varje morgon jag vaknat och tänkte fan nu måste jag sälla mig här igen framför spegeln och garderoben och välja kläder som jag inte ser tjock ut i och så måste jag sminka mig och lägga på fake leendet. Med min bulemi och ätstörning kom min fjortis period, det var min täckmantel, men ingen såg mina sönder skurna handleder för det. Jag har nog aldrig sagt detta högt men jag var självmordsbenägen, men INGEN, inte en jävel visste om det. Och det var exakt så jag ville ha det, för när folk gick runt och frågade mig hur jag mår och så kände jag att jag fick uppmärksamhet, jag ville absolut inte ha det. Jag ville vara som alla andra, normal och bara smälta in. Tyvärr sitter dessa psykiska problem kvar och det underlättar absolut inte med att ha en väldigt ärlig och kritisk mamma, är man inte jätte smal är man fet och ful. Så ni kan ju tänka er hur många gånger jag hörde det och hur många tårar jag fällt och snitt jag gjort på handlederna pga detta.
Jag slutade att skära mig efter jag kollat på en dokumentär på TV i början av gymnasiet, någonting inom mig skakade om mig och mina tankar. Jag slutade skära mig, tror det tog 2 dagar och så slutade jag helt. Jag försökte börja bli normal och inte bara låtsas vara det. Jag försökte även lägga på mig lite vikt. I dagsläget har jag samma dåliga självkänsla, självförtroende och ännu värre självbild, då jag gått upp extremt i vikt.
Det värsta är när vänner frågar mig saker som är helt självklara för mig- "varför skuggar du ansiktet när du sminkar dig?" Ja du... jag är missnöjd med hela mig själv, that´s why? brukar undvika att svara på dessa frågor, även om det är sjukt nära vänner. "Varför gråter du när du klär på dig?" "Varför hatar du att shoppa?" "Varför önskar du att du hade din ätstörning igen?" det ända jag hör i mitt huvud är varför, varför, varför. Hör jag ordet varför stänger jag av, jag hatar att svara på frågor angående mig, för då måste jag tänka efter just VARFÖR det är så.
Gud vad skön känsla jag har inom mig just nu, känner på något vis skräck men det känns ändå bra. Och jag måste ju säga att jag har blivit starkare, idag grät jag inte. Vilket jag alltid brukar göra när jag skriver sådana inlägg eller ska prata om hur jag mår. Är det något jag insett att jag kommer att få leva med livet ut och accepterat det? Eller är det något jag verkligen börjat bearbeta i mitt huvud? Det där kändes fan ganska coolt, JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV. Jag kan tänka mig att jag absolut inte är själv över att må så här, jag vet att det finns massvis med flickor och pojkar, tjejer och killar, kvinnor och män, damer och herrar som säkert mår som mig, jag måste bara ta och inse det att jag är inte själv. Men vad fan gör man för att börja må bätre liksom. Jag tränar ju, jag försöker ju äta så nyttigt som möjligt och jag får massa komplimanger för saker jag gjort, för mitt utseende etc. Men varför hjälper det liksom inte? Är det bara något psykiskt jag levt med länge och inte vågar släppa?
Nu har ni fått er en ännu större inblick i min vardag och i mitt liv. Jag vill att du ska veta att om DU, just du som läser detta och känner igen dig i mit inlägg, är du jätte välkommen att kommentera anonymt och ställa frågor och prata med mig om detta. Jag delar inte med mig av detta bara för att jag ska må bättre, jag vill att andra ska känna att de är inte själva och att de finns folk som de, det är något jag skulle behöva höra.
DU ÄR INTE ENSAM ANJA, JAG MÅR EXAKT SOM DIG!
Jag ville bara säga, att du ska absolut inte behöva gråta över ditt utseende. Sedan är det också så att utseende är inte allt i livet! Du har en fin familj, vänner och världens bästa pojkvän som älskar dig FÖR DEN DU ÄR! Och det är starkt nog tycker jag. Du ska må bra själv och tycka om dig själv inte vad alla andra tycker och känner! Världen är hemskt om alla skulle bry sig vad alla andra tycker så skulle vi se ut som skeletten hela bunten så jag menar kom igen! Du är en jättefin tjej och behöver inte ändras alls! Du får också tänka på att vikt är en sak, men du bygger ju på muskler när du tränar och det är de som väger inte fettet för det har omvandlats till muskler! Fokusera mer på insidan och värden för insidan istället... När du är 80 år kommer du knappast bry dig om en rynka eller lite fett på magen eller vad det nu kommer bli! Var stark, tänk över saker för dig själv, dra slutsatser och lev det livet du vill leva utan att nån påverkar det! Alla har rätt till det! Massa pussar och styrke kramar!!!! :D <3
18:56:54
Hej Anja! Jag tycker verkligen att detta är jättefint och modigt skrivet av dig. Jag har själv haft samma problem som dig. Jag har haft en ätstörning sedan jag var 13 år, hade otroligt dåligt självförtroende, självkänsla och självbild. Precis som dig, grät jag varje gång jag såg mig i spegeln och hatade verkligen mig själv.
Idag är jag 19 år och har precis genomgått en fyra månader lång dagvårdsbehandling i grupp på Stockholms centrum för ätstörningar och jag kommer bli friskförklarad. Äntligen äntligen är jag fri från det där helvetet. Även om jag inte älskar min kropp så har jag i alla fall accepterat den och det är en sån fantastisk känsla. Jag har gått från att ha hatat den person jag är till att faktiskt tycker om mig själv.
Jag är ingen psykolog och kan inte ställa en diagnos på dig men av det du skriver så låter det som att du fortfarande har problem med maten så mitt tips till dig är att besöka en psykolog som är specialist på just ätstörningar, till exempel Stockholms centrum för ätstörningar. Att gå i behandling är verkligen det bästa jag gjort för mig själv i hela mitt liv.
Lycka till med allt, Anja! :)
19:43:39
Du är världens vackraste rosa
20:40:55
Du är stark Anja! Bamsekram <3
21:12:54
Du är inte ensam Anja.
Var eller vart annan dag känner jag exakt som du.
Du är snygg
11:11:11